Hopp för personer som lider av långvarig smärta

Att leva med långvarig smärta kan få långtgående konsekvenser om man inte får rätt hjälp. Depression, sömnbrist, minskad sexlust och minnessvårigheter är några av dem. Bestående smärta kan bland annat bottna i artros, nervsmärta eller smärta efter operationer som smärtlindrats för dåligt och därmed dröjer sig kvar, även när grundorsaken är borta.

När labbprover, röntgen och andra undersökningar inte längre kan påvisa något som kan förklara smärtan, är det lätt att känna sig uppgiven. Smärtan kan upplevas så jobbig att man undviker situationer som normalt är en viktig del i ens liv. Och ju mer man undviker det som gör en glad, desto större är risken att en depression utvecklar sig. Därför är en del i behandlingen av långvarig smärta på en smärtklinik just aktivering, där man övar sig på att göra saker trots att det gör ont. På så vis kan en negativ spiral brytas och smärtan får en nedprioriterad plats i ens medvetande.

– När en patient haft långvarig smärta länge, och det inte längre finns något att utreda, så är det dags att hantera situationen på ett annat sätt. Att överlista smärtan handlar inte om att den från början var inbillad, eller att man bara ska glömma den, utan om att den ska få utgöra en mindre del av ens liv. Ungefär som man hanterar andra sjukdomar som till exempel diabetes, säger Karsten Ahlbeck.

Hjärnans smärtfilter felkopplar

När man kommer till en smärtklinik är det alltså inte längre en fråga om att utreda orsaken till smärtan. Det har redan gjorts. Istället läggs fokus på att förstå och hantera den smärta som kvarstår. Ibland kan rätt smärtlindring med exempelvis tabletter behövas, bland annat för att kunna komma igång med fysisk aktivitet, som i sin tur kan fortsätta minska smärtan.

Långvarig smärta, som inga skador på strukturer kan förklara, kan uppstå när hjärnan  gör felkopplingar och något som börjat som ett operationssår eller en akut skada, eller till och med som spänningar eller träningsvärk, bitar sig fast och generaliseras. Det vill säga vandrar vidare ut i andra delar av kroppen.

Fysisk aktivitet centralt vid långvarig smärta

Att kunna vara fysiskt aktiv är centralt i smärthantering, och för att kunna uppnå det kan smärtlindring behövas, åtminstone initialt.

Smärttröskeln höjs vid fysisk aktivitet. Forskning visar att om man mäter smärttröskeln direkt efter fysisk aktivitet, så anger man lägre smärta vid stimulans, som tidigare upplevts som svår smärta. Regelbunden aktivitet ger större effekt. Det visar verkligen värdet av att röra på sig. Därför är det synd att många med långvarig smärta är rädda för att använda den kroppsdel som gör ont. Exponering är oerhört effektfullt.

Smärtstillande läkemedel har fått ett helt eget kapitel i boken ”Överlista smärtan”, då det kan vara klurigt att förstå vilken typ av läkemedel som kan vara aktuellt beroende på vilket typ av smärta det rör sig om. Inte bara för patienter själva, utan även för sjukvårdspersonal:

Antiinflammatoriska läkemedel hjälper till exempel inte vid nervsmärta. Ändå är det många som tar den typen av läkemedel i början, även om det skulle vara nervsmärta. Ett annat vanligt missförstånd är att ju mer smärta man har, desto högre doser behövs. Det viktiga är att veta vilken typ av smärta man har.

Långvarig smärta är en sjukdom

Långvarig smärta kan också behandlas med antidepressiva läkemedel, vilket gör att många människor kan känna sig missförstådda. De undrar varför läkaren skriver ut antidepressiva läkemedel – det är ju inte en depression de söker hjälp för. Men det finns en förklaring, som ibland missas:

Vissa antidepressiva läkemedel är noradrenalinhöjande, som ger en effekt på smärtsystemet. Det kan alltså förstärka det så kallade smärtfiltret, så att signalerna avtar i styrka. Det är SÅ viktigt att det förmedlas varför man får antidepressiva som smärtpatient, och att man förstår att det är en av många pusselbitar.

Hur brukar patienter uppleva att få symtombehandling istället för att roten till det onda behandlas?

Det är ett missförstånd, för man behandlar faktiskt roten till det onda. Långvarig smärta ÄR en sjukdom, inte ett symtom, även om det började så. Detta kan vara svårt att acceptera, för man vill gå till botten med vad som orsakar smärtan just nu. Långvarig smärta som inte kan visas med bilddiagnostik eller labbprover kan ibland avfärdas som om den inte finns. Men det är en feltolkning i hjärnan, något rent biologiskt som gör att hjärnan hanterar signalerna felaktigt. Det är något väldigt reellt! Smärtan finns, men grundorsaken är borta, och då blir behandlingen annorlunda.

Varför blir det så?

Det vet vi inte med säkerhet. Troligen rör det sig om både gener och miljö. Djurstudier pekar på gener, men vi vet också att det finns en koppling om till exempel föräldrarna levt med mycket smärta. Där ser jag själv två vinklingar: Dels de som själva förväntar sig att de också kan bli drabbade, lite som att ’nu börjar det…’. Dels de som sett sina föräldrar bli mycket begränsade av sin smärta och som aktivt försöker motverka det med träning, för de tänker inte hamna i samma sits.

Många småbarnsföräldrar är väldigt ledsna över att de inte kan göra allt de vill, och att deras barn ser dem ha ont. Men där försöker jag resonera med dem, att det är ju också väldigt effektfullt för barn att se sina föräldrar resa sig, att de får se hur det vänder och blir bättre.

Vad är det som gör att människor tycks uppleva smärta så olika?

Det är omöjligt att svara på, men förutom det rent individuella kan det ibland hänga ihop med vad som är acceptabelt i den miljö man befinner sig i; ska man ha ont och tiga eller visa sin smärta väldigt tydligt?

Kan långvarig smärta bli farligt?

Långvarig smärta kan bita sig fast och i värsta fall mynna ut i depression. Och därför bli farligt och behöva behandling. Men smärtan i sig ”förstör” ingenting i kroppen.

 

Överlista smärtan är skriven av smärtläkaren Karsten Ahlbeck och journalisten Carin Hjulström och är utgiven av Bonnier Fakta.