Swimrun – sensommarens kraftprov Ö till Ö

Ö till Ö World Championships är en av världens tuffaste tävlingar i swimrun. Deltagarna simmar och springer i par från Sandhamn till Utö, en sträcka på totalt cirka 75 kilometer. Till sin hjälp har man olika hjälpmedel, exempelvis paddlar på händerna för att komma fram snabbare och flythjälp i form av en dolme för att benen inte ska sjunka för långt ner när man simmar i skor. Det krävs mycket pannben och många timmars träning för att fixa ett sådant lopp. Som tur är har de en tävling som heter Ö till Ö final 15, där du tävlar de sista 15 kilometrarna. Nu har de gjort om lite så att den totala sträckan är ungefär 12 kilometer. Det låter inte mycket men det är verkligen ingen lek, i synnerhet för en person som tycker att simningen är lite otäck när vattnet är kallt. Som jag.

Min första erfarenhet av swimrun fick jag för drygt två år. Jag är inget stort fan av att simma, men det var korta simsträckor så det kändes tryggt. Det bästa med swimrun är att det är inkluderande sport där alla verkligen värnar om varandra. Om du till exempel tävlar och träffar på någon skadad måste du stanna och hjälpa innan du får fortsätta.

När min swimrunrutinerade vän Petra frågade om jag ville tävla med henne på Ö till Ö final 15 svarade jag snabbt ”JA!” Jag gillar att testa nya saker, utmana mig själv och kände att det skulle vara roligt. När jag insåg vad jag gett mig in på fick jag en hel del ångest. Dels är jag ingen superstark simmare, dels har jag problem med kallt vatten. Det blev många träningspass då jag ville vara väl förberedd eftersom jag var del av ett team.

Ladda depåerna

Tävlingsdagen inledde vi med en stor och tidig frukost. Vi hade räknat med att loppet skulle ta ungefär tre timmar, så att ladda energidepåerna är en nödvändighet. Tillsammans med alla andra atleter på plats var den en fantastisk stämning, med mycket prat om förutsättningarna. Tävlingsdagen bjöd på kyla i luften och en vattentemperatur på runt 17-18 grader. Det var riktigt goda nyheter då normal temperatur brukar vara runt 14 grader.

Loppet bjöd på 13 löpsträckor och 12 simsträckor. Att springa i våtdräkt är varmt, så första sträckan var en bra uppvärmning. Eftersom Petra har sprungit loppet flera gånger tidigare och hittar bra, sprang hon först. I vattnet hjälpte hon till att dra, vilket var en stor hjälp. Att ligga bakom en stark simmare sparar både energi och så slipper man ta ut riktningen. När första simsträckan var avklarad var min nervositet bortblåst. Till och med vattnet kändes behagligt och jag kunde börja njuta av loppet. Naturen, tystnaden, kroppen, det lekfulla i att skutta runt och klättra förbi hinder gör att allt kändes lätt och befriande, som att vara barn på nytt. Vi sprang mestadels under tystnad, för att hålla fokus på fötterna – som är lätta att vricka när tröttheten smyger sig på – och för att jag knappt hörde på grund av öronproppar. Jag försökte lyfta blicken för att njuta av vyerna, men då snubblade jag och fick nöja mig med att känna naturen och skönheten.

Chokladbollar för energipåfyllning

De energi- och vätskestationer som brukar finnas längs lopp är sällan några smakupplevelser. Men på Utö hade vänliga öbor dukat upp med bland annat hemrullade chokladbollar, med perfekt mycket kaffesmak. När du är trött, mitt ute i ingenstans, så är den typen av godsaker som att hälla finbränsle i en sportbil. Den bästa energihöjaren jag har varit med om!

Och även om var sliten mot slutet av loppet, så tröttnade jag aldrig. Vi kom i mål efter två timmar och 50 minuter med stora leenden på läpparna. Gör jag om det? Kanske. Om inte annat så för chokladbollarna skull!