Kvinnors belastning i handintensivt arbete underskattas

Kvinnor utsätts för högre risk för belastningsskador än män i handintensiva yrken, visar en ny avhandling från Umeå universitet. Trots att de ofta måste använda mer muskelkraft än män för samma arbetsuppgift, uppfattar kvinnorna inte själva att de anstränger sig mer. Det innebär att traditionella metoder för självskattning underskattar deras belastning, vilket kan leda till att arbetsrelaterade skador inte upptäcks i tid.

I studien ingick 59 anställda inom bland annat industri, läkemedelsproduktion, postsortering, livsmedelstillverkning och laboratoriearbete i Umeå. Forskarna använde teknisk mätutrustning för att registrera handrörelser och muskelansträngning i underarmarna. Deltagarna fick även själva skatta hur mycket de tog i, och utbildade ergonomer bedömde arbetsmomenten via video. Resultatet visade tydligt att kvinnor använde mer muskelkraft än män vid identiska arbetsuppgifter, men att deras egna skattningar inte reflekterade denna skillnad. Ergonomernas bedömningar stämde däremot bättre överens med de tekniska mätningarna.

Att kvinnor måste anstränga sina muskler mer beror på att de i genomsnitt har cirka 60 procent av männens greppstyrka. För att utföra samma arbetsmoment behöver de därför använda en större andel av sin maximala kraft, vilket i sin tur ökar risken för belastningsskador. Upprepade handrörelser, som förekommer i många manuella yrken, kan leda till problem som karpaltunnelsyndrom – en skada som är tre gånger vanligare hos kvinnor än hos män.

Trots ökad automatisering och användning av robotar har nästan var tredje arbetstagare inom EU fortfarande manuella jobb, bland annat inom industri, vård, livsmedelsproduktion, montering och sortering. Det gör att frågan om könsspecifik belastning är högst aktuell.

Avhandlingen understryker behovet av att ta hänsyn till skillnader i fysisk förmåga mellan kvinnor och män vid arbetsmiljöbedömningar. Självskattning av handkraft bör undvikas, eftersom den riskerar att underskatta kvinnors ansträngning. Istället rekommenderas att ergonomer genomför bedömningarna och att tekniska metoder som rörelsesensorer och muskelmätning används för att få mer tillförlitliga data.

Källa: Umeå Universitet, umu.se